Besvikelse

Igår grät jag mig till sömns, jag förstår inte varför jag fortfarande blir besviken. Jag blir så arg på de som säger att hoppet aldrig överger en, det här handlar inte om hopp. Jag är bara så arg och ledsen över att allt bara ska gå åt helvete för mig, varför får jag aldrig vara lycklig? Livet är skit, allt är skit.

Såren eller snarare risporna jag fick efter min natt med rakbladet svider och kliar, jag blir arg på mig själv för att jag skär mig, men jag kan inte sluta, jag vill att någon ska se och märka. Jag vet att folk ser märkena på min handled, men ingen bryr sig. Ibland känns det som om dom tycker att jag är dum i huvudet, men dom har inte kommit på att det är dom som är tröga för de fattar ingenting. Jag vet att jag inte kommer att dö av att jag skär mig men ibland verkar det som att folk tror att jag tror det. Ingen fattar någonting. Kanske skulle de fatta om jag dog.

(OBS: Detta är en fiktiv blogg.)