Sitter med rakbladet i handen och pressar det mot min handled, jag rispar lite i huden så det kommer lite blod, jag håller tillbaka tårarna eftersom det inte gör någon skillnad att gråta. Smärtan är på något sätt kusligt befriande. Tänk om man vågade ta steget…
(OBS: Detta är en fiktiv blogg.)
Vill bara säga att jag tycker det är ett fantastiskt bra initiativ att skriva en sån här blogg, men att det kommer komma fortsatta kommentarer oavsett hur mycket du skriver att det är fiktivt. Folk läser inte kolumnen på sidan först - vissa av oss gör det, men 'folk' - och folk kommer heller inte se det lilla finstilta som säger att det är fiktivt, även om du sätter det efter varje inlägg. Jag tycker du ska skita i det. Det står på sidan, låt folk engagera sig. Låt bloggen 'go viral' som dom säger. Grymt bra initiativ. Ser fram emot framtida inlägg och kommentarerna på dom.
SvaraRaderaTycker inte alls du ska skita i att skriva att det "inte är på riktigt"! Folk kan bli "rädda"
SvaraRaderaPå något sätt känns det lite som du driver med dom som har det jobbigt på riktigt. Visst det är bra att du tar upp det =/, Men det blir lite mycket. Om du förstår....
Haft samma känsla x-antal gånger...
SvaraRaderaLäskigt att våga dra till,
och läskigt att låta bli,
det är också modigt att låta bli - att stanna kvar i sitt privata helvete.
Men vågar man dra till,
så finns det ingen återvändo..
Därmed OM det skulle gå bättre senare,
så har man ingen chans att uppleva det..